Exklusivt i Dagens ETC.

2019-09-15 09:00
Bild: TT/Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Snowden: ”Mina känslor besegrade mitt rationella omdöme”

Terrorattacken den 11 september 2001 förändrade allt. Kriget som följde ursäktade till sist övervakning av amerikaner. Även för Edward Snowden finns det ett före och ett efter. Han blev en annan.

”Jag hade omstartats som ett villigt verktyg för hämnd”, skriver han. ”Den största förödmjukelsen är att inse hur lätt denna förvandling var och hur beredvilligt jag välkomnade den.”

Dagens ETC kan idag som enda svenska tidning publicera ett utdrag ur Snowdens bok ”I allmänhetens tjänst” (Leopard).

Jag började arbeta som webbdesigner åt flickan jag träffade på kursen. Naturligtvis kunde Mae ha betalat mig med enbart leenden eftersom jag var förtrollad och dökär. Och även om jag inte gjorde ett särskilt bra jobb med att dölja det tror jag inte att Mae brydde sig, eftersom jag aldrig missade en lämningstid eller ens det ringaste tillfälle att göra henne en tjänst. Dessutom lärde jag mig snabbt. I ett företag med två anställda måste man kunna göra allt. Även om jag kunde bedriva Magnetic Squirrels affärer varifrån som helst, och även gjorde det – det är trots allt poängen med att arbeta online – föredrog hon att jag kom till kontoret, det vill säga hennes hus, ett två våningars radhus som hon delade med sin man, en snygg och smart man som jag kallar Norm.

Ja, Mae var gift. Dessutom låg hennes och Norms hus i den sydvästra kanten av Fort Meade, inne på basen där Norm arbetade för NSA som flygvapenlingvist. Jag visste inte om det var lagligt att driva ett företag hemifrån om ditt hem ligger på federal mark inne på en militär anläggning, men som tonåring, förälskad i en gift kvinna som också var min chef, ville jag inte direkt vara kinkig med reglerna.


Är du intresserad av att köpa boken? Klicka på bilden nedan.


Det är nästan otänkbart nu, men vid den tidpunkten var Fort Meade nästan tillgängligt för vem som helst. Det fanns inga trafikhinder, barrikader och kontrollpunkter insnärjda i taggtråd. Jag kunde bara köra in med min Civic-92:a på armébasen, som hyste världens mest hemlighetsfulla underrättelsetjänst, med fönstret nere och radion på, utan att behöva stanna vid någon grind och visa mitt id.
Vid de tillfällen under de två år jag arbetade för Norms hustru som han och jag råkade befinna oss samtidigt i huset var han snäll och generös på alla sätt och vis. Först antog jag att han var omedveten om min förälskelse eller bedömde att mina chanser som förförare var så små att han inte hade något emot att lämna mig ensam med sin fru. Men en dag när vi passerade varandra – han på väg ut, jag på väg in – påminde han mig artigt om att han hade en revolver i sitt nattygsbord.

När betalningarna för mitt studielån närmade sig hade jag nu en mer praktisk anledning att ägna tid åt Mae: pengar. Jag bad henne ge mig flera timmar. Det gick hon med på och bad mig att börja klockan nio på morgnarna. Det var gräsligt tidigt, särskilt för en frilansare, vilket var anledningen till att jag kom för sent en tisdagsmorgon. Jag körde snabbt på Route 32 under en mild, vacker Microsoft-blå himmel och försökte att inte fångas av eventuella fartkameror. Med lite tur skulle jag rulla in till Mae före halv tio, och med öppet fönster och armen ridande på vinden kändes det som en lycklig dag. Jag hade skruvat upp radion och väntade på rapporter om trafiken.

Precis när jag skulle svänga in på Canine Road för att ta genvägen till Fort Meade bröts programmet av en rapport om en flygplanskrasch i New York.

Mae kom till dörren och jag följde henne uppför trappan från den dunkla entrén till det trånga kontoret bredvid hennes sovrum. Det var inte så mycket till kontor: bara våra båda skrivbord sida vid sida, ett ritbord för hennes konst och en bur för hennes ekorre. Jag höll just på att öppna projektets filer när telefonen ringde.

Mae tog luren: ”Vad! Är det sant?”

Eftersom vi satt så nära varandra kunde jag höra hennes makes röst. Och han verkade skrika.

Mae såg skräckslagen ut och gick in på en nyhetssida på sin dator.

Mae sa: ”Ok. Wow. Ok”, och lade på. ”Ett andra plan har träffat det andra tornet. Norm tror att de kommer att stänga basen.”

”Portarna, menar du?” sa jag. ”Allvarligt?”

”Norm sa att du måste åka hem. Han vill inte att du ska fastna här.”

Jag suckade och sparade det arbete jag just hade påbörjat. Precis när jag reste mig för att gå ringde telefonen igen och den här gången var samtalet ännu kortare. Mae var blek.

”Du kommer inte att tro det här.”

Helvete, kaos: våra mest urgamla former av terror.

Så länge jag lever ska jag minnas min resa tillbaka längs Canine Road, vägen förbi NSA:s högkvarter, sedan Pentagon hade attackerats. Galenskap vällde ut ur byråns svarta glastorn, en våg av skrik, ringande mobiltelefoner och bilar som rusade motorerna på parkeringsplatserna och slogs för att komma ut på vägen. Vid tidpunkten för den värsta terrorattacken i USA:s historia övergav personalen på NSA, de amerikanska underrättelsetjänsternas största byrå för signalunderrättelser, sitt arbete i tusental och jag sveptes med i flodvågen.

Väl ute på motorvägen försökte jag styra med en hand och knappa på telefonen med den andra för att på måfå ringa min familj. Till sist lyckades jag få kontakt med mamma. Hennes röst skrämde mig och plötsligt var det enda i världen som var viktigt för mig att lugna henne.

”Det är ok. Jag är på väg bort från basen.”

Min far var på Kustbevakningens högkvarter när tornen träffades, och han och tre av hans kolleger lämnade sina kontor i operativa direktoratet för att hitta ett konferensrum med en skärm där de kunde titta på nyheterna. En ung officer rusade förbi dem genom hallen och sa: ”Dom bombade just Pentagon.” Min far skyndade sig över till ett panoramafönster som gav honom en vy över ungefär halva Pentagon på andra sidan Potomac och där virvlade ett moln av tjock, svart rök.

Ju mer pappa berättade detta minne, desto mer förbryllad blev jag av frasen: ”Dom bombade just Pentagon.” Varje gång han sa det minns jag att jag tänkte: ”Dom”? Vilka var ”dom”?

USA delade genast upp världen i ”vi” och ”dom”, och alla var antingen med ”oss” eller mot ”oss”, som president Bush så minnesvärt förklarade medan det ännu pyrde i ruinerna. Folk i mitt kvarter satte upp nya amerikanska flaggor, som för att visa vilken sida de hade valt. Människor hamstrade röda, vita och blå pappersmuggar och stoppade dem i varje nätstängsel på varje överfart längs vägen mellan min mamma och min pappa, där de bildade fraser som ENADE VI STÅR och STÅ TILLSAMMANS GLÖM ALDRIG.

Ibland brukade jag gå till en skjutbana och där dök det vid sidan av de gamla måltavlorna och enkla siluetter nu upp dockor av män med arabisk huvudbonad. Vapen som hade samlat damm i åratal i montrarna märktes nu ”SÅLD”. Amerikaner köade också för att köpa mobiltelefoner, i hopp om att få en förvarning om nästa attack, eller åtminstone möjligheten att säga farväl från ett kapat plan.

Den 12 september var den första dagen i en ny era, som USA gick in i med enad beslutsamhet, stärkt av en återupplivad känsla av patriotism och av omvärldens goda vilja och sympati. I efterhand står det klart att mitt land kunde ha gjort så mycket med denna möjlighet. Det kunde ha behandlat terror inte som det teologiska fenomen det påstods vara, utan som det brott det var. Det kunde ha använt detta sällsynta ögonblick av solidaritet till att stärka demokratiska värderingar och vårda motståndskraften hos den nu uppkopplade globala allmänheten.

Istället gick det i krig.

Mitt eget reflexmässiga och okritiska stöd för det beslutet är det jag ångrar mest i mitt liv. Jag blev upprörd, ja, men det var bara början på en process där mina känslor helt besegrade mitt rationella omdöme. Jag accepterade alla de påståenden som medierna sålde in som fakta och jag upprepade dem som om jag hade betalt för det. Jag ville vara en befriare. Jag ville befria de förtryckta. Jag anammade den sanning som hade konstruerats för statens bästa, vilket jag i min hänförelse förväxlade med landets bästa.

Det var som om alla de individuella ståndpunkter jag möjligen hade haft nu hade kraschat, som om den anti-institutionella hackarmoral som bibringats mig på internet och den opolitiska patriotism jag hade ärvt av mina föräldrar hade raderats ur systemet och jag hade omstartats som ett villigt verktyg för hämnd. Den största förödmjukelsen är att inse hur lätt denna förvandling gick och hur beredvilligt jag välkomnade den.

Jag ville, tror jag, vara en del av något. Före den 11 september var jag ambivalent beträffande militärtjänsten eftersom den hade tyckts meningslös, eller bara tråkig. Det land jag växte upp i var den enda globala supermakten och allt verkade, åtminstone för mig eller för människor som mig, blomstrande och stabilt. Det fanns inga nya gränsland att erövra eller stora medborgerliga problem att lösa, förutom på nätet. 11 september ändrade allt. Nu äntligen blev det strid.

Mina alternativ gjorde mig dock bestört. Jag ansåg att jag bäst kunde tjäna mitt land bakom en terminal, men ett normalt IT-jobb verkade alltför bekvämt och säkert. Jag hoppades kunna göra något i stil med vad man kunde se i filmer eller på tv, scener där en hackare möter en annan bakom väggar med blinkande virusvarningar, spårar fiender och omintetgör deras system.

Till min olycka hade de främsta organ som sysslade med sådant, NSA och CIA, rekryteringskrav som skrivits för ett halvsekel sedan och ofta strikt krävde en traditionell högskoleexamen. Det innebar att även om IT-branschen fann mina högskolebetyg och min MCSE-certifiering acceptabla, gjorde regeringen inte det. Ju mer jag läste på nätet, desto mer insåg jag emellertid att världen efter 11 september var en värld av undantag. Myndigheter växte så mycket och så snabbt, särskilt på den tekniska sidan, att de ibland avstod från kravet på högskoleexamen för militära veteraner.

Det var då jag bestämde mig för att ta värvning i armén, vars ledning en del i min familj av kustbevakare alltid hade betraktat som tokstollarna i USA:s krigsmakt.

När jag berättade det för min mamma grät hon i flera dagar. Jag visste bättre än att säga något till min pappa, som redan gjort det mycket klart under hypotetiska diskussioner att jag bara skulle slösa bort mina tekniska talanger där. Jag var 20 år gammal och visste vad jag gjorde.

Den dagen jag ryckte in skrev jag ett brev till min pappa, för hand, inte på datorn, och förklarade mitt beslut. Det sköt jag in under ytterdörren till hans lägenhet. Det avslutades med ett uttalande som fortfarande får mig att rysa. ”Jag är ledsen, pappa”, skrev jag, ”men det är viktigt för att jag ska växa som person.”

Vill du köpa boken?

Texten är ett bearbetat utdrag ur ”I allmänhetens tjänst” (Leopard), som kan köpa av oss i Varuhuset ETC. Översättning är gjord av Stefan Lindgren.

Vill du gå på släppfest?

• Edward Snowdens bok släpps simultant i mer än 20 länder på tisdag 17 september. Här i Sverige bjuder Leopard förlag, Right livelihood-stiftelsen och Blank spot project bjuder in till en kväll på Rival i Stockholm, klockan 17–19.

• Under kvällen kommer videomeddelanden från Edward Snowden att visas, där han själv berättar om boken, följt av samtal om de unika processerna kring såväl offentliggörandet av de läckta dokumenten som bokens utgivning. Därefter följer en diskussion om framtiden i massövervakningens tid.

Biljetter finns att köpa på Biletto.se.